Ända längst in
Ja, det där ödet och dess vägar. Man förstår inte hälften, men behöver heller inte göra det. Mitt i mindre bra grejer händer de bästa. När det kunde slutat på minusenergi finns de där ögonblicken då allt bara är bäst. Bäst hela vägen ända längst in. Hur kan det vara så? Är det det som är livet? Att vi måste ha de där minusladdningarna för att få njuta av kontrasterna ännu mer?
Så många frågor som dyker upp och tvivel som kan lägga locket på emellanåt och så plötsligt när man som bäst behöver det, men minst förväntar sig det kommer de där svaren som gör att det känns som att man har all kraft i världen. Lugnt, tryggt och avslappnat bara kommer de. Utan krav men ej heller utan förväntan. Om jag tror på ödet? Ja, och på det omöjliga att både stå emot eller påskynda det. Min magkänsla har varit stark hela livet och jag känner ofta väldigt tydligt vad som är rätt när det gäller viktiga saker. De oviktiga passerar förbi. Den magkänslan är min kompass och den har ställt in sig alldeles av sig själv. Jag vet vad jag vill! Det får ta tid. Även om jag vill att det ska gå fort. I den magkänslan finns kraften. Den visar vägen. Om den får chansen. Den får chansen!
